Fagerholms historia

Fagerholm var ursprungligen namnet på en kvarn och ett torp, eller mindre gård i den lummiga viken, väl skyddad från blåst och vågor men samtidigt lätt tillgänglig för båttrafik. Bakom kvarnen och torpet sträckte skogen ut sig, med djupa dalgångar och höga bergsklippor. Området hörde på 1400-talet till godset Tyresö på andra sidan fjärden. Godsets ägor var vidsträckta, från Nacka till Dalarö, med jord, öar och fiskevatten. Alltihop ägdes av Katarina Erengisledotter. Av­ståndet mellan Fagerholm och Tyresö är inte särskilt långt sjövägen, och det var över vattnet man färdades. I båt över öppet vatten, eller i släde på isen. Om Katarina någonsin besökte Fagerholm är okänt. Men varför inte? Kanske hon en vacker sensommardag tog med sig familj och tjänstefolk och gjorde en segeltur till det vackra Fagerholm. Kanske hälsade de på hos bonden Peder Jönsson vid kvarnen, kanske satt de på berget och tittade ut över vattnet och samtalade om tidens händelser, att den farliga pesttiden äntligen var över, att vädret var vackert och kvarnen välbyggd och lönsam.

I slutet av 1400-talet hamnade Fagerholms kvarn och torp under Årsta. Efter en långdragen ägotvist mellan Årsta och bönderna i Brunn övergick Fagerholm i mitten av 1600-talet till Brunn som tillhörde godset Beatelund. Först då fick Fagerholm sin administrativa tillhörighet i Värmdö socken. Hur såg då området ut på den tiden? I källorna förekommer uppgifter om tre boställen; Fagerholms kvarn, Vreten och Branten. Kvarnen var stor, här kunde betydande mängder mjöl framställas. Som i oktober år 1678 då örlogsskeppet Bodekull ankrade i Fagerholmsviken. Skeppet skulle segla till Kalmar med mjöl som skulle bakas till bröd till de soldater som låg i vinterhamn under det pågående kriget mot Danmark. Så blev det inte. Skeppet gick på grund utanför Dalarö och sjönk. Man lyckades bärga tjugo tunnor av det vattenblandade mjölet. Det fraktades till Stockholm i förhoppningen att det skulle kunna användas till brödbak. Vraket efter Bodekull hittades 2003.

Den 16 juli 1719 försvann samtliga byggnader vid Fagerholm; kvarn, stugor, uthus, ladugårdar, bodar. Det var i slutskedet av det krig som rasade mellan stormakten Sverige och alliansen Danmark/Polen/Ryssland som ryska galärer invaderade svenska ostkusten och brände merparten av hus och gårdar. Fagerholms gård och kvarn stacks i brand, Vreten och Branten, liksom närliggande Bergvik och Beatelund. Åren efter präglades hela skärgården av återuppbyggnad. I mitten av 1700-talet fanns vid Fagerholm förutom kvarn ett bostadshus, en bryggstuga, en bod, en ladugård, ett stall och en loge. Brunn med underlydande torp hörde till Beatelund som genom gifte och arv låg i familjen Cederströms ägo. Anders Cederström dog 1793. I hans testamente angavs att Beatelunds gods, med kvarnar, hus, jord, skog och fiskevatten skulle vara fideikommiss. Det innebar att äldste sonen ärvde egendomen ostyckad, med villkor att den inte fick avyttras. Syftet med fideikommisser var att säkerställa att egendomar bevarades.

Fotot här är daterat 1879. Om årtalet stämmer är detta det äldsta kända fotot från Fagerholm. Sveriges befolkning ökade kraftigt under 1800-talet. Det märktes också på Fagerholm. Mannen i båten kan vara arbetaren Jacob Tillberg, som då bodde vid Fagerholms kvarn. Eller så är det drängen Carl Renström, eller kanske arrendatorn Per Gustaf Dahlqvist. Trångboddheten på landsbygden var stor. Vid Fagerholms kvarn bodde år 1879 flera familjer, vuxna och barn, pigor och drängar, totalt ca 20 personer.

År 1900 revs kvarnen. Fagerholm fortsatte att brukas med arrendekontrakt som en mindre gård under Brunn. När reglerna kring försäljning av fideikommisser lättade i början av 1900-talet ansökte Beatelunds godsägare hos kungen om att få sälja egendomen. Ansökan godkändes och godset såldes till bankdirektör Carl Frisk. Den tid som skulle förvandla Fagerholm till ett område med fritidshus hade därmed inletts. Delar av godsets mark styckades upp, stora tomter bildades och bebyggdes med sommarvillor. Flera av de gamla husen i Fagerholmsviken kom till under denna tid.

Drängen på Brunn, Emil Svensson, fick arrendet på Fagerholm 1919 då han gift sig med Lisa Lindblom. Emil och Lisa var mångsysslare. De hade ett mindre jordbruk, kor, höns och gris, de fiskade strömming i havet och de tog emot och skötte om spädbarn som fötts utom äktenskapet. På 1940-talet bildades Fagerholms tomtområde efter ytterligare avstyckningar från Beatelund. Fler fick möjlighet till fritidsboende och Emil och Lisa Svensson kunde vara behjälpliga med diverse göromål. Med häst kunde Emil möta upp vid ångbåtsbryggan och köra både stadsbor och bohag till deras sommarvistelse. Emil och Lisa blev de sista brukarna av Fagerholms gård där de bodde till 1957. 

På 1950-talet trafikerades Fagerholms ångbåtsbrygga av passagerarbåten Klas. Med båten tog man sig till Saltsjöbaden och därifrån med Saltsjöbanan till stan. Först år 1946 kunde man åka buss till Fagerholmsområdet.

Mer historia om Fagerholm hittar du i Fagerholmsboken från 1995, skriven av Birger Larsson, Ulf Ledel och Ingrid Olinder. Den finns på biblioteket i Gustavsberg och i Ingarö hembygdsmuseum.

Katarina Schoerner Carr

Fagerholmsboken

“Den blickar aldrig framåt
som inte kan blicka bakåt…”

Ovanstående rader av Alf Henriksson citeras i Fagerholmsboken, den bok som behandlar Fagerholms historia från forntid till nutid.

Boken som kom ut 1995 är skriven av Birger Larsson, Ulf Ledel och Ingrid Olinder. Den finns att låna eller köpa på biblioteket i Gustavsberg.